De finns överallt. Personerna som bokstavligt talat nästan brinner för något. En hobby, ett jobb, en kändis, vad som helst! Vad det än kan vara så finns det människor som vill dela med sig av sin kunskap och glädje för ett ämne som berör dem djupt in i ryggmärgen.
Lyckligtvis höjs sannolikheten över att man ska stöta på en sådan person om man glider runt med en systemkamera eller annan kamera av modell större.
Det var så jag mötte mannen med de vita bilarna.
Jag satt och experimenterade med lite längre slutartider vid en utfart till en parkeringsplats, precis bredvid ett kvarter fyllt med affärer, vilket skulle garantera mycket ljus och rörelse i bilden.
Bakom mig hör jag en röst med lätt brytning och gotländsk dialekt. “Vad filmar du? Filmar du bilar?”, blyg som jag är så rättar jag inte mannen, utan svarar rakt upp och ner på ett så pedagogiskt sätt som möjligt vad jag fotograferar. Han märker att jag kan min kamera och pekar på en vit skåpbil som står parkerad strax bakom honom. “Filma denna! Vet du vad detta är?”
Bilkunnig som jag är och inte särskilt utåt, svensk som jag är, svarar jag “En Mercedes”, när jag mycket väl vet att det är föregångaren till Mercedes-Benz Sprinter från tidigt åttiotal. Han fyller snabbt i mitt svar med vilken modell det är och att den är väldigt unik av sitt slag.
Tydligen är detta den enda Sprintern i Sverige i sådant bra skick. Och den var verkligen det. Mercedes-Benz hade kontaktat honom för en tid sedan och erbjudit honom en helt nytillverkad modell i utbyte mot hans gamla trotjänare, för uppvisning på deras veteranmuseum i Tyskland. Och så fortsatte han. Han brann verkligen för sin bil.
Den hade varit avställd i ett garage i över 20 år och åter satts i trafik under 2006. Gått knappt 4000 mil, alla delar in i minsta skruv var original, utom däcken, de var spruckna, gamla och livsfarliga. Men mannen med kärleken till sin bil hade inte bara en, utan två vita bilar i otroligt bra skick.
Bild: John ClineDen andra, en Opel GT från -73, så fräsch att bilentusiaster kommer fram till honom på daglig basis när han är ute och kör och vill köpa den. Detta kändes lite överdrivet, men inte helt osannolikt om han rör sig mycket kring andra entusiaster.
Jag försökte och försökte mer att övertala honom att ställa upp på ett porträtt, antingen ensam eller med sin bil men han vägrade och gestikulerade mot sin kropp att han var dåligt klädd och hade jobbat sedan tidig morgon. Jag tjatade inte mer, men gick inte därifrån utan ett löfte om att en dag få ta en fotoserie med han och hans bilar.
Nästa gång jag ser en vit, vågigt formgiven bil med runda bakre ljus som jag inte känner igen, då ska jag vinka in honom till vägkanten för en photoshoot, lovade han. Med det tackade jag för en trevlig stund och den nya kunskapen om tyska, vita bilar och spatserade vidare genom stan. Jag frågade aldrig om hans namn, han frågade aldrig om våra.
Jag fick ett sorts anonymt vänskapsband med denna främmande man med de vita bilarna. Jag kommer att minnas honom länge och jag tror att han kommer göra detsamma. Det hoppas jag i alla fall.
I brist på inspiration till att skriva och den sakta men säkert ökande mängd följare av bloggen har jag nu bestämt mig för att börja skriva lite mer fotoinlägg. Det vill säga, inlägg som centreras runt fotografierna jag tagit i samband med det jag skriver. Bara som en förvarning liksom. De vanliga inläggen kommer inte att sluta dyka upp, för er som gillar dem.
En del säger galenskap, andra säger övervåld, jag säger “ooooooh”. Jag unpausar spelet och springer fram till en röd cabriolet med enorma fälgar. Slår lite på bilen med mitt basebollträ och ur stiger en slank kvinna i trettioårs- åldern. Hon gestikulerar och jag skjuter henne i pannan för att sedan hoppa in i hennes bil och slira iväg.
Hundra meter längre fram byter jag körfält till trottoaren och skövlar ner ett tjugotal människor för att sluta vansinnesfärden med att ramma ett träd av modell större. Jag njuter av galenskapen, jag njuter av övervåldet och tänker för mig själv, “tur att det bara är ett spel”. Men kul är det!
Jag känner mig lite trött och i behov av avslappning så jag glider vidare till de lite mer ruffiga kvarteren och vid en viadukt står två lättklädda kvinnor varav den ena går fram till min nyligen stulna SUV med gyllene fälgar. Jag säger att jag är intresserad av hennes tjänster och hon hoppar in i bilen. Tre minuter senare sitter vi där ensamma på en mörk parkeringsplats, och jag väljer premiumtjänsten.
Det är väldigt grafiskt och man ser hur Niko Bellic verkligen njuter av kvinnans skicklighet. En kort stund senare har $70 bytt ägare och hon går ut ur bilen. Jag tackar för stunden genom att köra över henne ett flertal gånger och lämnar sedan platsen snabbt.
Visst låter det nya spelet om de många galenskaperna som ett riktigt underhållande spel? Well, det är verkligen det. Helt sjukt, på ett bra sätt. Men spelet har även sina negativa sidor, det känns inte riktigt klart.
I ett av uppdragen ska man förfölja en motorcyklist och försöka meja ner honom, men detta visar sig mindre lätt när denna datorstyrda spelare kan köra rakt igenom alla andra fordon på vägen medans jag tacksamt får sick-sacka mig framåt och efter tre försök ger jag helt enkelt upp och stjäl en lastbil istället att använda som murbräcka på fel sida av motorvägen.
Det är mest små grafikbuggar men det är ändå störande när det övriga spelet är otroligt välgjort och realistiskt. Till och med soundtracket är bra! Riktigt bra. Speciellt Electro-stationen.
Jag väljer ändå att ge spelet 5/5 stjärnor i betyg trots diverse småsaker som inte riktigt fungerar klockrent. Bra Rockstar!
Andra bloggar om: GTA, GTA:IV, GTA 4, GTA IV, Grand Theft Auto, spel
Då var man här igen. Nyinflyttad i staden där man en gång föddes och växte upp, Malmö. Jag älskar staden, jag älskar folket, all aktivitet, kreativitet, atmosfären, alla dofter och smaker. Allting är uppackat, undanställt och lagt till rätta och jag stormtrivs.
Första kvällen i den nya våningen ville vi beställa pizza. Hade vi bott kvar i Svedala hade det krävts ganska mycket för att ta reda på en pizzerias telefonnummer. Tvärtom här. Jag lutade mig bakåt i soffan och sneglade ner över gatan för att läsa Pizzeria Lazio’s nummer 933303 på restaurangfönstret och njöt av att ringa. Verkligen njöt. Allt blir så lätt. Allt är nära. Till och med en begravningsbyrå och en affär helt tillägnad knappar.
Jag vill inte flytta härifrån. Men någon gång kommer jag förmodligen att göra det och då vet jag att jag verkligen kommer att sakna stället.
Det finns bara två negativa aspekter med att bo där jag bor. Först, parkeringar. De är få, de är tagna och det tar lång tid att hitta en ledig. Den andra boven i dramat är mobiltäckningen, den är inte precis bra. För att vara ett helt nybyggt hus så är den rent ut sagt urdålig.
Man måste gå ut på balkongen eller luta sig ut mot fönstrena då man ska ringa eller svara i sin mobiltelefon. Detta borde de lösa, vilket de antagligen kommer att göra sinom tid, hoppas jag. De bygger väl hus annorlunda nu för tiden än då de satte upp masterna (som sitter ungefär 50m fågelvägen från mitt rum).
Hur som helst, jag är nu en äkta malmöit. Jag har alltid betraktat mig själv som en, men nu är jag äntligen en på riktigt, i vuxet tillstånd och det känns oerhört bra. Varje gång jag blippar in mig i porten med min tagg, varje gång jag spatserar nedför gatorna och varje gång jag handlar kebab så känns det lite i magen. Välbehag.
En annan känsla som väcks inom mig är suget efter att börja blogga mer, vilket jag självklart kommer att börja göra för att lyda mig själv. Självdisciplin är bra!
Jag är för övrigt övertygad om att min lokala kebabkock kan trolla. Han är otroligt snabb.
För några timmar sedan visades Sony’s nya reklamfilm Foam City för första gången på TV, som är tänkt att göra reklam för deras kamerasegment. Jag tycker det är otroligt vackert. Nästan lite drömlikt. För vem hade inte velat vada runt i ett Miami fyllt med skum? Jag älskar Miami, jag älskar skum och jag älskar denna reklamfilmen. Sony lyckas göra reklam till konst! Bilda en egen uppfattning:
Andra bloggar om: sony, foam city, reklam, video, skum, miami
